Objektiv som har en längre brännvidd än ett normalobjektiv kallar man för teleobjektiv. Brännvidden bestämmer i samband med sensorstorleken i kameran vilken vinkel av motivet tas med pÃ¥ bilden. Ju längre brännvidd desto mindre del av motivet kommer med pÃ¥ bilden. Detta gör att teleobjetiv är bra för att förstora avbelägsna objekt, liksom en kikare.
Extremt lÃ¥nga brännvidder frÃ¥n 300 mm uppÃ¥t används ofta till sport- och naturfotografi. Teleobjektiv innehÃ¥ller färre linselement än andra objektiv i bland inte mer än tvÃ¥ linsdelar. Bygger objektivet pÃ¥ principen för spegelteleskop räcker det bara med spegelen. Orsaken till detta är att ljuset frÃ¥n motivet ligger i stort sett paralellt med den optiska axelen, och abberationerna är lättare att korrigera än vad fallet är med kortare brännvidd. Märkligt nog ger inte ett spegeloptik oskärpecirklar i vanlig mening. När fabrikanten skall göra ett teleobjektiv som har längre brännvidd än den fysiska längden sÃ¥ är metoden att anbringa en konkav linsgrupp efter objektivet. En bländare kan ej anbringas i ett teleobjektiv som bygger pÃ¥ spegelteleskopprincipen här löser industrin det med hjälp av olika grÃ¥filter som ligger i en revolver fattning i objektivets strÃ¥lgÃ¥ng. Spegelteleobjektiv som är extremt kompakta fins pÃ¥ marknaden dessa visar fina data, det är just med spridningslins och nya glastyper detta blir möjligt.
Denna artikel omfattas av GNU Free Documentation License. Den använder sig av material frÃ¥n en Wikipedia.